Smärta och sol.

Burk från Lagerhaus

Har tvekat inför om jag ska skriva om detta, men för att få ur mig det och för att det känns som att jag kan andas ut snart så ska jag berätta om de två senaste månaderna.

Det började med en väldigt sen mens, som aldrig kom. Istället kom ett positivt graviditetstest i slutet av januari.
Efter att ha smält det var vi väldigt glada och ställde in oss på ett barn till i september. Ett digitalt test visade +5 veckor. Det kändes annorlunda än med Vera, jag kände mig liksom inte gravid, alls. Nog för att jag inte hade många symtom med henne heller, det var först efter 5 veckor av utebliven mens som jag testade. Men jag misstänkte ändå något på grund av mina gråtattacker och spända bröst etc.

På grund av att jag helt tappat bort mig i räkningen av dagar vid jul så fick jag ett tidigt ultraljud 3 veckor senare.
Innan det ställde jag in mig på att det kanske inte skulle gå vägen. På ultraljudsskärmen såg man ett svart hål. En hinnsäck med vätska motsvarande v.7 i storlek och inget mer. Antingen blev det aldrig något foster eller så tillbakabildades det väldigt tidigt. En så kallad "ofostrig graviditet".
Jag känner mig lurad av min egen kropp, är mer arg än ledsen. Här har vi trott att vi ska få ett barn och så får vi ingenting, liksom.
Det kanske är så att man aldrig är glad i onödan, men jag blev jävligt sur.
Sen fick jag en remiss till kvinnokliniken 2 veckor senare, och det gav samma besked. Alltså har min kropp inte ens haft vett att stöta ut det här.
Ännu mer besvikelse när jag blev lovad en operation ("skrapning") i fredags men sedan fick veta att det var fullt denna dag så jag skulle få vänta ytterligare 1,5 vecka. Det ville jag inte.
Tjatade mig till en tid idag, måndag. I torsdags satte ett blodbad igång och är igång än.
Som att detta inte räckte fick jag en inflammation bakom en visdomstand för ca en vecka sen som inte gav sig,  så i fredags fick jag dra ut tanden. Den smärtan som kom när bedövningen släppte var den värsta smärta jag någonsin varit med om. Helt fruktansvärt, jag visste inte var jag skulle ta vägen. Som tur var så var det avsevärt bättre redan i lördags kväll,  men det har gått åt ett helt restlager värktabletter under den här veckan.

Jag behövde aldrig göra någon operation, men fick 3 tabletter som ska göra att det sista kommer ut.
Så idag ligger jag på soffan och har Fåret Shaun som barnvakt under milda värkar och kan andas ut lite. Nu är det snart över.

Gunga i solen! 

Även om läkaren idag sa att "nästa gång du  blir gravid så har du lika goda chanser att få ett friskt barn till som förra gången" så kommer detta att förta glädjen lite nästa gång, om och när det nu blir. Det här kommer alltid att finnas i bakhuvudet. 

Det hade varit mycket värre att få ett missfall och förlora ett foster som funnits, men att ens kropp lurar en på det här sättet känns inte helt ok.

Men jag har väl hunnit smälta det här hyfsat under dessa 3 veckor, tiden har sniglat fram. Försöka igen kommer vi ju, men inte än på ett tag, det orkar jag inte. Visst finns det inga garantier här i livet, och ibland så blir det lite extra tydligt, smått eller stort.