Vår stora lilla.

Det har varit en jobbig vecka och jag känner mig alldeles slut i psyket. De som känner mig vet att jag har långt till tårarna och inte bryter ihop i första taget. Det är ingenting jag håller som fasad,  jag är nog helt enkelt inte en känslomänniska. Dock har jag blivit känsligare med åren och kanske mer sedan jag fick barn.

I måndags var jag på information på förskolan vi fått plats på.
Det kändes varken bra eller dåligt då. Tisdagen och onsdagens inskolning på sammanlagt 3 timmar förflöt och ingen pratade med varken mig eller Vera. Hon gick runt ensam på den deprimerande gården och ingen av pedagogerna gjorde en enda ansats till att lära känna henne eller mig. Inga frågor, ingenting. Jag försökte få igång ett samtal men fick korta svar. Ett barn grät och skrek oupphörligen (första veckan utan föräldrar) och det suckades och stönades och gud vad jobbigt. Mitt hjärta höll på att gå sönder.
Igår efter de oändliga två timmarna där gick vi till älskade familjecentralen och Vera deltog i sångstunden medan jag ringde förskolechefen och bröt samman. Kuratorn tog med mig till sitt rum och det var guld värt.
Var det jag som var larvig? Det kanske ÄR såhär? Är jag en skitnödig förstagångsförälder med orimliga krav?
Kuratorn sa bestämt bara NEJ.
- Ska vi ge det veckan ut?
- NEJ Linn. Varför ska du utsätta dig för det där när du inte vill? Bespara dig det här. Det ska kännas bra, och jag ser att du mår jättedåligt.

Tack.
Idag hämtade jag Veras saker och talade om för "pedagogerna" vad jag tycker. Om det kan hjälpa ett barn där att få en bättre dag på förskolan så är det så värt det. Jag hoppas verkligen att förskolechefen tar tag i det här, för det är så långt ifrån okej. Som om det inte är nog ångestframkallande att lämna ifrån sig sitt älskade barn till någon annan, och så möts man av detta...

Sedan hälsade vi på på en annan förskola där vi fick erbjudande om plats när jag ringde och var ett vrak igår.
Möts av en otroligt trevlig kvinna i dörren som visar runt, sätter sig på en pytteliten stol bredvid Vera och blir bjuden på låtsaskaffe ur en mugg Vera just dreglat en halvliter i. Sedan tog Vera henne i handen och gick vidare till nästa avdelning för en guidad tur.
Vera ville inte gå hem och jag hade en myskänsla i magen hela eftermiddagen. Förskolechefen sa att hon lovade mig att det blir bra där. Jag måste säga att jag är beredd att tro på det.