Vårlig rastlöshet.

V i lekparken i söndags. Gött!

Nu tycker jag ändå att man kan våga sig på att säga att våren är här. När man kan gunga i fleecetröja och gå omkring i tunn mössa men ändå bli lite svettig om fötterna i raggsockorna så tycker jag att det är vår.

Denna vecka har Jimmy varit i Oskarshamn och jag har varit enormt rastlös i vanlig ordning. Det är ju sådan jag är. Så vi har hunnit med tre öppna förskolan-besök på 2 olika ställen och en tur till Ikea. Sedan har jag sålt bilen. Den ställde bara till med en massa problem, så nu är vi billösa, men det gör inget. 

Vi ska köpa varsin fin cykel och lägga pengarna på roligare saker än bilreparationer.

Jag fick en kommentar på en öppen förskola häromdagen. Tydligen har jag pojkkläder på mitt barn. Jag trodde hon hade vanliga kläder.

Hon är ett litet barn. 

Att klä sitt lilla barn sockersött eller "tufft" ser jag som ett ställningstagande eftersom en ettåring inte bestämmer själv vad hen vill ha på sig. Jag klär henne i alla färger och undviker volanger och glitter för att jag inte vill att hon ska få "vad fin/söt du är"-kommentarer av främmande människor på direkten. 

Att vara fin är inte viktigt. Däremot att få uppmärksamhet och bekräftelse för sin personlighet är viktigt. Jag tycker givetvis att hon är fin och söt men det är ju helt naturligt som förälder att tycka.

Att hon är flicka är inte en hemlighet, absolut inte. Det är heller ingenting jag trycker upp på en t-shirt. Hon är en egen liten person som ska bemötas just som en person. Utan förutfattade meningar om hur eller vad hon är utifrån sitt kön. Hur vill du själv bli bemött? 

//stångar väggen