Att få vara sig själv.

Gårdagskvällen var riktigt mysig. En sådan sak man kan leva på ett tag, att få komma ihåg hur livet var utan barn. Att äta med bestick i båda händerna på en restaurang där det är behaglig ljudvolym och prata om allt möjligt och inte bara barnet. Inte ha bråttom eller behöva gå för att tålamodet tryter. Inte behöva torka upp mat på golvet,  bordet och i håret på sitt sällskap.
Sist vi var ute tillsammans utan barn vare sig i magen eller utanför var alltså juni 2011 ungefär. Sjukt konstig tanke. När det var bara vi gick vi ut och åt eller gick på bio i princip varje vecka. När vi inte gick på krogen då, vill säga.

Bio  blev det också. "Oz". Jag är inget fan av Disney, och detta var inte riktigt i min smak heller. Men det gjorde inget. Det var ju dessutom Jimmys jobb som betalade.  Gratis är gott.  

Igår lämnade vi då Vera hos mormor. Hon blev ledsen när vi åkte (Vera alltså, inte mormor) och jag riktigt kände hur hjärtat fick sig en smäll därinne. Men när jag ringde 2 timmar senare för att stilla min oro så hade hon blivit glad igen efter 20 sekunder. Så då la jag undan telefonen i fickan resten av kvällen och natten. 

Mycket riktigt vaknade jag kl. 8. Men helt av mig själv. Och tittade ner i den tomma sängen och det stack till lite någonstans inuti. Sen tog jag en lång dusch i lugn och ro och dricker nu kaffe i soffan medan Jimmy fortfarande sover. Detta behövdes. Men... vad gjorde man egentligen förut? Var det så här stillsamt och trist? Antagligen hade vi sovit båda två nu om vi inte hade haft barn. Kanske varit lite bakis.

Jag föredrar faktiskt att vakna kl. 7 på helgerna och få fartfyllda dagar med vår älskade lilla skatt istället. Ord jag aldrig trodde att jag skulle skriva för 3 år sedan.