Idag blir vår lilla skatt 8 månader! En månad tills hon har funnits lika länge utanför magen som inuti, ungefär.
Vi har firat med att leka tittut halva morgonen och sedan varit på play(blandade skrik)date med Millie & Julia samt mammor. Himla trevligt. 
Kompisar.
Herrejävlar vad tiden går fort.
Diskuterade apropå att småttingarna börjar bli stora huruvida det gjorde sjukt ont att föda barn eller ej. Jag minns ärligt talat inte alls om det gjorde ont eller ej. Tycker idag att det inte alls var så farligt, det tog bara lång tid, liksom. (Här kan ni läsa hela historien). Sen flög ungen ut på 3 krystvärkar och så var det klart. Inga bestående men, fin bebis, skrik, klippa navelsträngen och så var det med det.
Längtar faktiskt väldigt mycket tills det är dags nästa gång. Det var ju så sjukt häftigt, 28 timmars värkar till trots. Skönt med värkar var det ju inte, men det var inte alls så farligt som jag trodde efter alla skräckhistorier man pumpas med som gravid. What´s up with that, förresten? Vem vill höra sådant?
När det blir syskon är ju inte alls planerat, men någon gång blir det minst en bebis till, det är ett som är säkert.
Nu sover 8-månadersjubilaren, senare kommer Alexz hit och imorgon vankas firande av trevlig art, Jennie har fått jobb.
Trevlig helg på er!
2 kommentarer:
Alla har olika smärttrösklar. :) Du kanske är tuff med smärtor. Jag är en mes! Tycker att det är helvetet på jorden att föda barn, ändå har jag gjort det fyra (sex..) gånger för det ÄR så häftigt! :D Men just då & där, fy fan.. jag vill alltså dö på riktigt, utan att skämta. Men det kan ha att göra med att det går så fort. Kroppen & hjärnan hinner inte med. Sist hade jag inte ens värkar utan vaknade av att vattnet gick, reste mig upp & poff, krystvärkar. Ungen flög fan ut.. DET kändes..
hahaha. och jag har minsann fått höra om den där dokumentären som gick för någon vecka sedan där någon gått med inälvorna hängandes ut genom muffen i tio år efter förlossningen.
mycket trevligt att höra sånt, tycker jag... :)
egentligen vill man inte veta. jag vill bara att det ska gå bra, liksom. och att man blir som vanligt efteråt. i alla fall någorlunda...
Skicka en kommentar