Vi köpte ett gravljus och mamma & Joel med familj hade blommor. Och dem satte vi ner på kyrkogården och stod där en stund medan Doris spexade. Det lättade ju verkligen upp, men ändå kändes det så tragiskt och orättvist att pappa skulle ha varit en glad pensionär men aldrig fick chansen att bli 67 år som han skulle ha blivit idag.
Grattis pappa. Eller vad säger man?
Jag saknar dig. Det är det minsta jag kan säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar