Jag är en fegis.

Jag tycker oftast att jag är ganska framåt och "tuff" av mig. Jag säger vad jag tycker, gillar att träffa folk och kan föra ett samtal med nästan vem som helst utan att det känns obekvämt. Jag är inte direkt rädd för något (förutom gråsuggor) och provar gärna nya saker.
Nu känner jag mig som en fegis. Nu när jag träffar någon jag faktiskt verkligen gillar, så är jag sekunder ifrån att ge upp det, för att inte bli sårad, besviken eller negativt överraskad.
Och jag är ganska bekväm av mig till viss del, när det gäller vissa saker. Jag tycker om att vara ensam.
Men så tänker jag på de saker som faktiskt kan vara bra istället... Och de väger upp de negativa. Varför är det så inihelvete svårt att få bort det negativa då? Jag är en fegis när det gäller annat än vänförhållanden. Att jag lyckades ha ett förhållande i nästan 6 år med Martin är ett under. Mina tidigare har tagit slut illa kvickt, och till 99% är det jag som avslutat dem. Jag får nästan aldrig några starkare känslor för någon, så jag har svårt att veta hur det "ska" kännas.

Tiden får väl utvisa det. Jag gör som jag har gett andra rådet att göra (utan att egentligen veta vad jag pratar om, tydligen...), lever i nuet och tänker inte på framtiden så mycket. Dä orner sä´, som Bengt skulle ha sagt. Och orner dä sä int´ så skit´ vi i´t. Fast jag vill inte skita i det denna gång. Inte än i alla fall.

Igår blev det trevlig onsdag, först promenad och sedan varmt té med J.
Efter det, ett par öl med Made innan vi tog oss till Virus och kollade in Kristoffer Sjödahl från Dead Man solo.

Det var nice att se lite folk och snacka lite skit utan att vara full för en gångs skull. Gick hem vid 1, gjorde en nattmacka och la mig och sov.

Idag ska jag möta Pörni och ta en fika/middag på Java. Och så ska jag tillbringa kvällen med J. Jag gillar´t.