Avskräckare.

Ibland tänker jag: "Ja, det kanske vore lite mysigt och kul med barn". Sen träffar jag ett barn och det går snabbt över.
Igår var vi hos Martins föräldrar och grillade och drack lite öl. Trevligt. Om inte Martins brorson hade varit med. Han är 4 år och helt out of control. Han är ett väldigt bra avskräckande exempel.
Det går inte att ha en normal konversation med en annan vuxen när han är i närheten, för:
1. Man hör inte vad den andre säger på grund av oväsendet i form av skrik, gap, gråt eller brölande.
2. Man blir ständigt avbruten.
3. Det som ungen tar sig för hamnar genast i centrum för allas uppmärksamhet och det man pratade om blir plötsligt ointressant för den man hade konversationen med.
4. De andra vuxna, förutom föräldrarna, förväntas vara intresserade av ungarnas förehavanden, och att oupphörligen vilja lyssna på barnens jättetråkiga och konstiga sånger och monologer (eftersom ingen annan får en syl i vädret).

Dessutom vill de leka med en också. Jag måste tyvärr säga att bland det tråkigaste som finns är att leka med barn. Jag är inte anställd som lektant.
Vore jag barnvakt åt dem (vilket jag aldrig skulle vara åt detta ovan omskrivna lilla monster) skulle det vara en annan sak, men är jag där för att umgås med alla som är där så tänker jag inte gå med på att slåss med badmintonracketar eller gräva en grop på olämpligt ställe i tomten. Eller sjunga tråkiga sånger med dem.
Martins brorson är dessutom ouppfostrad, vilket inte är hans fel. Men föräldrarna borde ha sig ett nyp i örat.
Om man pratar med hans mamma eller pappa är det:
-"MammamammamammamammaMAMMA!!!!" Tills hon svarar. Eller så skriker han bara rakt ut. Eller så blir det:
-"Ingen får PRAATAAAAA!!" för då ska alla lyssna på honom. Hemskt.

Jag hoppas innerligt att det inte kommer att vara samma sak med mina eventuella egna barn eller mina närmaste vänners barn. Om de beter sig som ovan kommer jag dock att bli galen.

Blev även frågad en gång av Martins pappa om jag var gravid (jag hade druckit mjölk i kaffet= gaser=ont i magen).
Senare på kvällen kom då frågan som jag börjat få höra oftare numera allteftersom jag blir äldre. Den var ju läglig eftersom Martin som bäst höll på att brottas med barnen (jag förstår inte hur han orkar, han leker verkligen med dem och tycker att det är kul):
-"Planerar inte ni barn snart då?"
-"Nej..!"
-"Du kanske blir avskräckt när du är här, hahaha!"
Det är precis så det är.
Jag både beundrar och föraktar dem som skaffar 4-5 ungar. De måste ha levt i isolation från andras barn hela sina liv. Eller så har de ett fantastiskt tålamod.